Ta ditt cellprov

Idag var det åter igen dags för kontroll hos kvinnokliniken. Tänk att det snart är 2 år sedan jag opererades för livmoderhalscancer. Tiden går så fort. Jag är alltid så nervös inför dessa kontroller och jag blir lika lättad varje gång jag får gå därifrån med vetskapen att cancern håller sig borta. Allt såg bra ut idag och jag fick ett fint armband med viktigt budskap på när jag hade tagit prover. Det var tack vare ett rutin cellprov som min cancer upptäcktes.  

I Sverige har vi kommit långt. Livmoderhalscancer är numera en ganska ovanlig sjukdom. I andra länder där få kvinnor tar cellprover regelbundet är det en av de vanligaste cancerformerna. Undersökningen går snabbt, gör inte ont och är det bästa sättet för att upptäcka cellförändringar i tid. Så ta dig tid. Var rädd om dig.

Hälsokontroll

Igår var jag på hälsokontroll igen på kvinnokliniken här i Västerås. Allt såg bra ut och jag är helt fri från cancern. Det är en sån lättnad varje gång man går därifrån med ett bra besked. Man är ju alltid så nervös inför dessa kontroller. Jag ställer alltid in mig på det värsta. Det är nog ett försvar för OM det skulle vara så att de hittar något så vill jag "vara förberedd". 

Jag fick tyvärr inte träffa min ordinarie läkare utan en jag inte träffat tidigare. Ni som följer mig på instagram såg redan igår att jag inte var så nöjd med henne. Undersökningen gjorde hon bra men hon började ifrågasätta det jag och min läkare kommit överens om. Och så ville hon att jag skulle börja äta östrogen. Jag känner att så länge jag fungerar normalt och inte lider av vallningarna m.m så tänker jag inte ta östrogen. Sen reagerade hon på att jag fick gå på kontroll var 3:e mån de första 2 åren och inte var 6:e som det normalt är. Hon frågade vad jag hade gjort för att övertala min läkare till det då de har så få tider. Jag och min läkare har kommit överens om detta pga att jag är så orolig och ska känna mig trygg. Det är tråkigt att jag ska behöva "försvara mig".

Åldrats 15 år på några månader

Ja det är precis det jag gjort. När jag opererades i oktober för livmoderhalscancer så tog de även bort mina äggstockar. I och med det så hamnade jag i klimakteriet ett antal år för tidigt. Normalt så hamnar kvinnor i klimakteriet vid 50 års ålder men jag är där nu och jag fyller 35 år. Det tog inte många dagar innan jag kände av svettningar på nätterna t.ex. Nu får jag vallningar ett par gånger per dag. Jag har valt att inte ta östrogen utan låta kroppen få arbeta själv. Men lite hjälp på traven får den. 

Nämligen buckthorn- 2 veckor efter operationen kände jag att mina ögon blev väldigt torra och var det i flera veckor. De sved och gjorde ont. Jag fick tips från några kollegor att börja äta dessa då de hade hjälp dem. Jag åt en kur under 2 månader då jag tog 2 kapslar/dag och nu äter jag 1 kapsel/dag och mina ögon är mycket bättre. Jag kan känna av dem på kvällarna när jag blir trött men dagtid är de som vanligt och jag är så glad för det. 

Mot Stockholm och BBC2015

Tänk vad tiden går fort. Senaste inlägget jag skrev var den 17 februari. Jag lovar att det kommer komma inlägg oftare. Idag bär det av till Stockholm för en heldags shopping och imorgon är det BBC2015! Det ska bli så roligt. Det är 3.e året jag är med och ska jag vara ärlig så var det bland det första jag jag blev orolig för att inte kunna vara med på när jag fick mitt cancerbesked. Jag visste inte hur jag skulle må, om jag skulle vara mitt uppe i en cellgiftsbehandling, eller om jag ens skulle leva. Men jag både lever och tränar för fullt. Jobbar heltid och ser positivt på framtiden. Jag har fått sån motivation till träningen. För om cancern skulle komma tillbaka så ska kroppen orka fajtas! När jag anmälde mig till BBC så visste jag inte hur långt jag skulle ha kommit i träningen så jag vågade inte anmäla mig till så många träningspass som jag brukar. Så det blir 4 st föreläsningar och 2 träningspass imorgon. Om det är någon av er läsare som ska till BBC så kom gärna fram och säg hej!

Äntligen kan jag göra utfall igen

I morse stod jag på gymmet strax före kl 06.00. Det är så skönt att träna på morgonen innan jobbet och ha det "avklarat". Jag är piggare under dagen och kan åka hem och lägga mig i soffan efter jobbet om jag vill med gått samvete. Idag testade jag att göra utfall som jag inte har klarat av sen jag opererades för livmoderhalscancer. Mitt högerben har släpat efter lite och det har smärtat på insidan av låret/ljumsken. Enligt min läkare så har de inte kommit åt något vid operationen som ska ha påverkat benet men jag tror inte på det. Det började ju precis efter och i början kunde jag inte lyfta upp högerbenet i sängen själv utan fick hjälpa till med armarna och lyfta det. För några veckor sedan var jag till naprapaten på jobbet fick lite rehabövningar som jag kört och det ha gett resultat. Jag har inte känt av smärtan i benet på över en vecka så idag testade jag utfall. Och vet ni? Det funkar! Jag gjorde försiktigt och i omgångar sammanlagt 20 st. Jag älskar utfall och har saknat dem så mycket så glädjen var enorm. Nu kan jag äntligen smyga in dem i träningen igen, sakta men säkert. 

Benpass & Rörlighetsträning

Hej på er! Tänk vad denna vecka har gått fort. Det är redan fredag imorgon och det ska bli skönt med helg. Sen kommer Måns hem imorgon också efter en vecka hos sin pappa. Så massa mys blir det:)

Idag fick benen en rejäl omgång och sen avslutade jag med rörlighetsträning. Fick öka på vikterna lite till idag också:). Det är så roligt att min kropp vill som jag vill. Efter operationen, när jag fick lymfödem så trodde jag inte att jag skulle kunna träna och springa som jag gjorde innan. Men nu är jag uppe i samma vikter som jag var innan på många övningar och springer 5 km utan problem. Jag blickar framåt och ser milen i sikte och drömmer om marathon.....

Fuck Cancer! Fuck Lymfödem!

Jag är så glad!:)

Jag är så glad! Min kropp svarar bra på styrketräningen. Nu är jag uppe på samma vikter som jag var på innan jag opererades och det känns så jäkla bra! Nu är det bara att fortsätta kämpa. 2015 är mitt år!

Mitt 2014

Mitt 2014 har varit omtumlande kan man säga. Första halvan har jag nästan glömt vad jag gjorde på då andra halvan har dominerats av min cancer. Jag fick gå tillbaka i bloggen för att se vad jag gjorde innan cancerbeskedet. Så här kommer en liten summering.

Under januari körde jag en utmaning med burpees. Riktigt skoj att köra denna övning som jag har lite hatkärlek till:) 

I mars var jag på blogger boot camp. Så himla skoj! Längtar till nästa.

I maj var vi till Barcelona. Första gången jag flög, super nervös var jag men det släppte så fort vi lyfte. Jag älskade Barcelona och vill tillbaka dit. Några dagar innan vi åkte gjorde jag mitt rutin cellprov som vi kvinnor gör vart 3:e år. Att det skulle förändra mitt liv hade jag ingen tanke på alls.

Midsommar firade vi som vanligt i Älvkarleby. Älskar att vara där. Så underbar natur. Måndagen samma vecka var jag till kvinnokliniken och gjorde en extra kontroll då mitt cellprov hade gett utslag. När jag var där så sa läkaren att jag kunde vara lugn. Det är inte cancer utan cellförändringar. Hon hoppades att provsvaren skulle komma innan hon gick på semester 2 v senare annars skulle jag få reda på svaret när hon var tillbaka.

Sista veckan på semestern var jag och Marko i Göteborg och hade några underbara dagar där med fint väder, god mat och dryck. Att få avsluta semestern där var toppen.

Samma dag som jag började jobba efter semestern så ringde det ett hemligt nummer på mobilen. Jag brukar aldrig svara på hemligt nummer men kände att detta måste jag svara på. Det var en sjuksköterska från kvinnokliniken som ringde. Hon ville boka in en tid omgående med mig för en läkare ville informera mig om mina provsvar. Vi bokade in en tid dagen efter och hon sa att det är bra om jag tar med mig någon. Då visste jag vad som väntade. Tisdagen den 15 juli kl 9.00 fick jag mitt cancerbesked. Jag hamnade i en bubbla där jag slöt mig inne. Hade svårt att få in i huvudet att jag hade cancer. Fredagen samma vecka gjorde jag skiktröntgen och magnetröntgen för att se om/hur mycket den hade spridit sig. Några dagar efter det så gick jag ut här på bloggen om min cancer. Det har varit ett sett för mig att bearbeta vad som hänt och ni har varit ett sånt otroligt stöd.

Utan mina nära och kära hade jag inte klarat de första veckorna. Min sambo har stöttat mig genom hela resan och varit med mig på alla besök<3

Min syster har betytt mycket för mig också. Hon har terroriserat mig varje dag med sina telefonsamtal<3

Sen har såklart mamma, pappa och övriga familjen varit där för mig och mina underbara vänner. Ett speciellt tack till min fina underbara vän Annika och hennes sambo Mikael. Sen får jag inte glömma min underbara kollegor som har låtit mig gråta, skratta, prata och bearbeta allt som hänt. Ni har kärleksbombat mig varje gång jag kommit och hälsat på på jobbet med era kramar. Och tack Lasse för dina peppande sms<3. Tack för alla kommentarer och mail som alla ni läsare skrivit här på bloggen och på instagram<3.

1 oktober opererades jag för livmoderhalscancer. Det blev en robotassisterad operation. Det gick in med kamera genom naveln och hade 4 titthål som de opererade igenom. De tog bort livmodern, äggstockarna och gjorde en lymfkörteluttömning. De tog bort 49 lymfkörtlar i bäckenet.

Under 28 dagar efter operationen fick jag ta innohepsprutor för att minimera risken för blodpropp. Min sambo fick ta dessa på mig då jag aldrig skulle klara att ta dem själv. Spruträdd är jag också men det gick bra.

Första veckorna efter operationen var jag väldigt svullen. 

Det visade sig att jag fått lymfödem pga de tagit bort så mycket körtlar på mig. Så jag fick lymfmassage och har nu fått kompressionsstrumpbyxor som jag kommer få ha livet ut. De visste inte om jag skulle kunna springa igen. Men jag har sakta med säkert tagit små steg och har som mest sprungit 3,4 km. Jag ser milen långt där framme och jag ska dit!

Min son Måns har såklart betytt allt för mig under resan och det är han jag har kämpat för.

11:e november ringer läkaren från kvinnokliniken och berättar att mina provsvar från operationen har kommit. Det har inte hittat någon med cancer och jag är färdigbehandlad. Lyckan som kom över mig var underbar. Ingen cancer kvar i kroppen! Men nu börjar min resa tillbaka. Det har varit omtumlande och mycket känslor som har kommit och gått. Har varit sjukskriven på heltid fram till nu. Börjar jobba 2 januari på 25% och ska sakta men säkert ta mig upp till heltid igen. Även om jag är färdigbehandlad så kommer jag få gå på kontroll var 3:e månad första 2 åren. Därefter blir det varje halvår upp till 5 år. Och sen varje år livet ut. Tankarna på cancer kommer jag ha med mig hela tiden. Rädslan för återfall också. Men jag är alltid positiv och nu blickar vi framåt. Nytt år, nya möjligheter!

Önskar er alla ett gott nytt år och hoppas ni följer med mig under 2015 också:)

Min träning just nu

Ny vecka, nya möjligheter. Tänkte jag skulle berätta lite om min träning just nu. Det har snart gått 7 veckor sen jag opererades och det har hänt massor med min kropp. Från början kunde jag inte ta långa promenader eller styrketräna. Första promenaden var 1 km lång och tog 24 minuter. Idag har jag t.ex gått 1 mil på förmiddagen och igår var jag till gymmet på jobbet och körde styrketräning. Jag har fortfarande en lång väg att gå för att vara tillbaka i samma form styrkemässigt men det känns bra och det går framåt. Jag testade att springa lite på löpbandet igår också och det gick bra. Joggade 300 m och gick 200 m 4 gånger. För några veckor sedan trodde jag inte att jag skulle kunna springa alls pga av mitt lymfödem så det är en otroligt skön känsla att bara springa det lilla. Det är bara att kämpa på. Jag har som mål att kunna springa milen igen och det kommer jag klara!

Provsvaren

Idag på förmiddagen så blev jag uppringd av en läkare från kvinnokliniken i Linköping. Det knöt sig i magen direkt när han presenterade sig och sa att de hade fått mina provsvar. Jag har väntat i 6 veckor på dem och varje dag har varit jobbig. Rädsla, tårar och ångest men också en stark känsla att det kommer gå bra. Att från ena stunden vara "säker" på att det kommer gå bra till att bli livrädd att jag inte kommer klara detta. Jag har hela tiden försökt att tänka positivt fast det har varit svårt ibland. Min familj och nära vänner har varit ett sånt otroligt stöd under den här tiden. Tack alla för att ni funnits här<3

Provsvaren då?Jo jag kan med glädje berätta att de inte hittat någon mer tumör eller början på någon i det de opererat bort(livmodern, äggstockar och lymfkörtlar). Jag är så otroligt glad och tårarna bara sprutade efter jag lagt på luren. Ringde min sambo direkt och grina i telefonen. Fick fram att de ringt från Linköping och innan jag fick fram att det var glädjetårar hann han blir riktigt orolig. 

Tankarna snurrar såklart fortfarande. Jag kommer aldrig kunna slappna av helt. Och även fast jag känner en otrolig glädje så är jag arg. Arg för att jag fick cancer, arg för vad jag och mina nära och kära ha fått gå igenom, arg för att jag gått igenom denna operation i "onödan" och fått lymfödem och div andra biverkningar. Jag säger inte att jag ångrar operationen för det gör jag inte. Jag är glad att jag gjorde den. Och jag är glad att det inte hittade något mer. Jag skulle aldrig ha klarat av att inte genomföra operationen och vara orolig att det fanns något litet kvar som de inte sett på röntgen. Jag tror det är ganska vanligt att ha lite blandade känslor efter ett positivt besked. Och de sa läkaren också innan operationen. Att jag skulle säkert bli arg på honom om de inte hittade något. Men mest är jag såklart glad:) Glad för livet, glad för att jag slipper strålning och cellgifter, glad för att jag kommer få finnas för min son som jag var så rädd för att inte få vara. 

Nu ska jag försöka landa i allt detta. 

FUCK CANCER! 

Allt handlar om inställning

Idag är det grått, kallt och trist ute men vad gör det när det är ljust, varmt och glädje inombords. Allt handlar om inställning och jag försöker hitta något positivt med allt som händer. Det är inte lätt alla gånger men med ett positivt tänkande så kommer man långt<3 Jag började min dag med att gå med Måns till skolan och sen tog jag en omväg hem så det blev 7 km. När jag kom hem så körde jag några styrkeövningar. Helt galet vad mycket styrka jag tappat sen operationen. Så det blir att skynda långsamt och lyssna på kroppen.

Till lunch blev det omelett med salami milano, så gott!

Kompressionsbyxorna har kommit

Idag har jag varit hos min lymfterapeut och fått mina kompressionsbyxor. Jag kommer vara tvungen att ha såna här byxor resten av livet för att hålla tillbaka mitt lymfödem. Tror det kommer bli liiite varm i sommar med dessa men, men. Det är bara att gilla läger. Hellre det här än att benen sväller upp igen. Vet inte om ni ser det men mitt vänstra ben är lite större(2 cm) än det högra men det har minskat mycket. Sen jag började min lymfdränagemassage så har det försvunnit 3 cm vätska från benen och 6 cm från måttet runt rumpa/nedre delen av magen. Jag är så otroligt glad att det har minskat så pass mycket på så kort tid. Jag vill få ner vätskan helt så kompressionen kommer förhoppningsvis att hjälpa mig men jag har även börjat med en LPG behandling som jag kommer berätta mer om i ett annat inlägg.

Jag fick välja färg själv;)

Under etiketten cancer finns alla inlägg om min resa.

Jag är rädd

Igår kväll var det många tankar som cirkulerade i huvudet. Kollade på "tillsammans mot cancer" galan och grinade mig igenom den som många andra. Efteråt så kunde inte tårarna sluta. Jag grinade i sängen medans min sambo höll om mig. Jag är rädd. Rädd för vad provsvaret efter operationen ska visa. Rädd för att de har hittar något mer. Rädd för att jag ska behöva strålning. Rädd för att jag ska behöva cellgifter. Rädd för att jag kommer gå att oroa mig hela tiden även om provsvaren inte visar något. Tänk om den kommer tillbaka? Hur går man vidare? Läkarna säger att de "tror" att jag är färdigbehandlad men vi vet ju inte säkert innan provsvaren har kommit. Det är SÅ jobbigt att vänta på provsvaren. Jag har tid hos min läkare den 13 nov OM provsvaren har kommit. Annars flyttar han fram den. Hoppas verkligen att svaren har kommit så jag slipper vänta ännu längre.

Kurator & Berätta för Måns

Idag har jag äntligen varit hos en kurator och pratat. Har tänkt länge på att jag ska göra det med det har inte blivit av. Tiden har liksom bara flugit iväg. Men nu är jag ju hemma hela dagarna så nu finns all tid i världen. Marita på kvinnokliniken som jag träffade var helt underbar. Att jag väntat så länge på att gå. Känns skönt att prata med någon utomstående också och inte bara "belasta" mina vänner med mitt prat, för prata det måste jag och gör det så ofta jag kan. Det är ett sätt för mig att bearbeta allt som hänt och händer. Ska dit om 2 veckor igen.

Jag berättade för Måns om cancern idag. Jag har funderat länge på om/när jag ska berätta. Men Marita fick mig att inse att det bästa är att berätta för barnen så de är delaktiga i vad som händer. Måns har ju vetat om att jag har haft något "i magen" som inte ska vara där och att jag har opererat mig. Men idag fick han veta att det är cancer och jag förklarade vad det är för något. Han tog det bra, ryckte typ bara på axlarna och sa ok. Får se om det kommer frågor lite senare när han har fått fundera lite.

Vänner & svåra besked

När man går in i en svår period i livet som t.ex som jag när jag fick besked om att jag har cancer, så är det inte ovanligt att nära vänner har svårt med det. De vet inte hur de ska hantera det. Jag vet själv med mig att jag tycker det är svårt att veta vad man ska säga om t.ex en väns närstående har gått bort. Man vill finnas där för personen men man vill inte vara påträngande, man tror att personen som drabbas vill vara ifred och man vill inte störa. Men det är ju ofta helt fel. Det har jag insett nu. Jag har flera vänner som knappt hört av sig som jag trodde skulle finnas där nu när jag går igenom detta. Jag har fått kommentarer som: "hör av dig om du behöver prata", "jag finns här för dig, bara ett samtal bort". Det är jättesnällt av dem att säga så men det är mycket lättare för mig om de ringer eller kommer förbi på en kopp kaffe. Nu blir det jag som måste höra av mig till "alla"och det orkar jag inte. Jag har även vänner som jag inte trodde skulle höra av sig alls som istället varit ett stort stöd för mig. Tänk vad olika det kan vara:) Vad jag har hört så är detta inte ovanligt. Och jag menar inget illa mot de vänner som inte hör av sig. De vill mig väl det vet jag och tror förmodligen att jag inte vill/orkar prata? Men jag behöver prata och jag pratar gärna om detta. Det är ett sätt för mig att bearbeta allt som hänt och händer.

Jag ångrar att jag inte ringde oftare till min vän som miste sin pappa för något år sen eller till min vän som blev deprimerad. Det ångrar jag nu. Man kan inte göra saker ogjorda men framöver kommer jag hantera sånt här annorlunda<3 Det är såklart olika för olika personer hur de känner och då får man fråga hur just den personen vill ha det. Så tycker jag<3

Vad tycker ni? Hur skulle ni vilja att era vänner gjorde?

Godmorgon!

Började dagen med rostad micromacka med massa bregott, salami milano och ost. Så gott! Och så lite kaffe på det också.

Idag ska jag till jobbet och hälsa på mina underbara kollegor. Vi har månadsmöte och det ville jag gärna vara med på så man inte missar massa info. Idag är det också "rosadagen" på jobbet. Alla som vill klär sig i rosa, vissa bakar och de som vill smaka skänker pengar till cancerfonden. Självklart kan man skänka pengar utan att äta av bakverken. Jag hade tänkt att jag skulle baka något gltenfritt/sockerfritt så det finns nyttigare alternativ för den som vill. Men jag har inte orkat tyvärr.

Igår var jag på min första lymfdränage/massage och det var jätteskönt. Det är en mjuk massage som ska hjälpa lymfvätskan att hitta nya vägar så svullnaden går ner. Jag blev även tejpad efter för extra hjälp. Fick välja färg på tejpen själv och jag valde ju såklart rosa:)

Det kommer ta några veckor innan jag får mina kompressionsstrumpor/byxor så jag var och köpte "håll in" byxor på Lindex. Gud så skönt det var att få på sig dem. Guld värt att få stöd för magen och låren. Nu kan jag promenera utan att få så ont som jag fick tidigare och jag kan gå på mycket fortare. När jag kom hem från sjukhuset så gick jag 1 km på 22 min, nu går jag samma sträcka på 11 min så det är lite skillnad.

Lymfödem

Igår var jag till en sjukgymnast/lymfterapeut för att kolla varför jag är så svullen. Tyvärr så visade det sig att att jag jag har fått lymfödem som jag var så orolig för innan operationen. Lymfödem är när en kroppsdel blir svullen pga att det samlas lymfvätska där. Det spänner, trycker och gör ont. Mitt ödem sitter i övre delen av benen, ljumskarna och nedre delen av magen. Det var ju ca 20% risk att jag skulle få det efter operationen så jag har hoppats på att inte få det. Och läkarna har viftat bort det och sagt att "det är inte så vanligt" och inte informerat så mycket om det. När jag blev svullen efter operationen så sa de att det berodde på den. När jag ifrågasatte om det kunde vara ödem så sa det bara. Ja det kan vara det, om inte svullnaden går ner så får du höra av dig. Ingen undersökning alls har det gjort! Jag trodde också till en början att det berodde på operationen men sen började jag tänka att tänk om det är ödem? Vad ska jag göra då?Jag började söka info på nätet och där stod det att ju tidigare man sätter in behandling desto bättre. Så jag ringde min läkare och kvävde att få bli kollad. Så igår var jag som sagt där. Sjukgymnasten var jättegullig och förklarade jättebra vad det innebär och hur vi ska behandla för att jag ska bli så bra som möjligt.

Jag kommer att få gå till henne varje dag under 2 veckor med start idag för att få manuellt lymfdränage/massage. Detta för att hjälpa lymfvätskan att hitta nya vägar och få ner svullnaden. Hon tog massa mått på benen och magen igår och om 2 veckor kommer hon ta nya mått för att se hur behandlingen har tagit. Då kommer hon även beställa kompressionsstrumpor/byxor till mig som jag kommer få ha livet ut.

Den största frågan till henne var. Kommer jag kunna springa igen? Och tyvärr så kan hon inte garantera detta. När jag fick reda på det så blev jag jätteledsen. Jag älskar att springa. Men mitt mål är att kunna göra det och hon sa att är det mitt mål så ska hon göra allt hon kan för att jag ska kunna göra det igen. 

Svullen mage & Lunch

Helt galet vad svullen jag är i magen efter operationen. Ser ju gravid ut;) Mätte magen på skoj för att se hur svullen jag var igår. Den visar 10 cm plus så det blir mysbyxor ett tag till. Märker att jag blir mer svullen om jag är uppe och rör på mig mycket. Men det är ju så svårt att vila och ligga still. Jag är så van att röra på mig så jag blir så rastlös av att vila. Men jag måste blir bättre på det. Igår hade jag så ont pga svullnaden så idag har jag tagit det mycket lugnare. Resultatet av det har blivit att jag inte är lika svullen. Så vad har jag lärt mig av detta. VILA! Fast inte hela tiden. Jag måste hitta en bra balans.

Till lunch idag blev det kycklingsallad med riven ost. Sjukt gott med vitlökssås till:)

Äntligen hemma!

Äntligen hemma! Eller jag har egentligen varit hemma sen lördagskväll. Men det har tagit några dagar att komma i ordning och jag har varit väldigt trött så därför har jag inte skrivit tidigare. Operationen gick bra. De tog bort det de skulle(livmodern, äggstockar och lymfkörtlar). Jag var otroligt nervös innan jag åkte ner till Linköping men väl på väg i tisdags så kom det ett lugn över mig. Jag fick träffa en läkare som berättade om operationen, ta prover och träffa narkosläkaren på tisdagen. Onsdag förmiddag var det dags och då blev jag jättenervös igen. Men så möttes jag av ett underbart läkar/narkosläkarteam som tog så väl hand om mig så jag somnade lugn. Operationen var robotassisterad, dvs en titthålsoperation där de gick in med kamera genom naveln och hade 4 st titthål där de utförde själva operationen. Jätteskönt att slippa ett stort snitt. Tänk vilken teknik det finns. Nu är det bara att vänta upp till 8 veckor innan jag får provsvaren på analysen av det som de opererade bort. Håller tummarna att de inte hittar något mer.

Dagen efter operationen fick jag besök av en sjukgymnast som skulle se till att jag kom upp på benen direkt. Detta för att återhämtningen går snabbare och för att förhindra blodproppar. Så fort jag satte mig upp blev jag illamående och kräktes. Men efter det gick det att stå upp ett tag. Målet var att sätta sig upp/ställa sig upp och ta några steg en gång i timmen. Det var tufft och jag kräktes ytterligare en gång under första dagen men sen gick det lättare och lättare. Det var även tufft att komma igång att äta. Min sambo fick mata mig första dagen för att jag skulle få i mig något men sen har det gått bra och nu äter jag nästa som vanligt.

Det jag kämpar med just nu är att lära mig kissa igen. Ja det låter kanske konstigt men urinblåsan blir lite sur när läkarna är där omkring och pillar och puttas;) Så jag har en suprapubisk kateter(kateter genom bukväggen in till urinblåsan) för att hjälpa till på traven nu i början. Jag stänger katetern på dagarna och försöker kissa som vanligt var 3:e timme och tömmer sen via katetern efter. På natten nu i början är katetern öppen och jag kopplar till en påse som jag kissar i. Jag skriver upp hur mycket jag kissar själv och hur mycket jag tömmer via katetern. Innan jag får ta bort katetern måste jag kunna kissa minst 1,5 dl varje gång och då också tömma max 1,5 dl via katetern. Det brukar ta ett par veckor. Ja det är bökigt och drygt men ett måste. Ska bli så skönt när det är över.

Som toppen på moset så måste jag även ta Innohepsprutor under 28 dagar för att förhindra blodproppar. Jag är spruträdd men dessa är det en så liten och fin nål på så den funkar. Men jag skulle aldrig kunna ta den på mig själv som vissa gör. Nej det är faktiskt min snälla sambo som tar dessa på mig. bara 21 st kvar...

Maskotar

Imorgon är det dags att åka till Linköping. Jag blir inskriven kl 11.00 så det blir att starta vid kl 8 härifrån. Vi kommer få träffa läkaren som ska operera mig och får då veta hur de kommer utföra operationen. Antingen blir det ett snitt i magen vertikalt eller diagonalt, eller titthål. Jag hoppas på titthål och sist jag var där så sa de att jag var en bra kandidat för att få det. Så vi får hålla tummarna. Operationen blir på onsdag förmiddag och kommer ta 2-4 timmar.

Jag har fått flera maskotar av vänner och familj som självklart kommer vara med mig så de är nerpackade i väskan:) Igelkotten är ett sånt där värmedjur som man värmer i micron. Den luktar gott av lavendel. Värme är ju bra smärtstillande så den kommer användas väl tror jag. Övriga saker som jag packat ner är myskläder och bok. Datorn kommer jag inte ha med mig så det kommer inte bli några inlägg på några dagar. Men jag kommer försöka uppdatera på instagram så följ mig gärna där @rosachoklad

Jag hoppas att jag får komma hem på fredag och så fort jag orkar kommer jag att uppdatera er här.

Önska mig lycka till:)