Många tårar....

Idag kom Måns pappa och hämta honom då det är dags för pappavecka. Gud vad jobbigt det var. Måns och jag pratade lite om operationen innan han åkte. Jag har inte berättat för honom att jag har cancer utan jag har sagt att läkarna har hittat något i magen som inte ska vara där. Och nu ska de operera bort det så jag blir frisk. Vet inte om det är rätt eller fel att inte berätta allt men det känns rätt just nu iaf. 

När vi satt där och pratade så kom tårarna. Måns är så himla söt. Han satt i mitt knä och kramade mig när jag grät och sa att jag inte skulle tänka så mycket på operationen, det kommer gå bra. Mamma, jag älskar dig. Då rann tårarna ännu mer sötunge:) Måns är det bästa jag har och det är just pga han som jag kommer att klara detta. Tänk om man inte hade något att kämpa för? Tänk om man var helt ensam? Utan barn, utan sambo, utan underbara vänner och familj. Hur svårt skulle det inte vara då att kämpa?